Drömyrket jag hade som barn

När mitt intresse för media först började var någon gång i grundskolan. Jag och mina vänner lekte ofta att vi var med i olika tv-program och intervjuade varandra samtidigt som vi låtsades att vi var stora tv-profiler. När jag fyllde 15 år fick jag en egen digitalkamera som jag använde mig mycket av. Det fanns nämligen en inspelningsfunktion på kameran och jag började tätt inpå att filma mig själv göra dumma och roliga saker framför den.

Dessvärre var dessa aldrig några videos jag visade för någon annan än mig själv. Men jag tyckte det var ett roligt sätt att träna på min framtida karriär som programledare. När jag senare under gymnasiet praktiserade på olika tidnings- och filmbyråer började mitt intresse för att stå framför kameran att svalna mer och mer. Jag tyckte det var en kul grej under min tidigare ungdom, framförallt i min ensamhet, men när jag blev äldre var det som att en osäkerhet inför yrket växte fram. Jag mötte många etablerade tv-profiler som var duktiga på sin grej, men alla kändes självsäkra och starka karaktärsmässigt.

De visste helt enkelt vad de ville med sig själva, vem de ville att andra skulle få se genom tv-rutan och de alla hade en sak gemensamt – de var duktiga på att snacka. Jag hade visserligen aldrig haft svårt för att prata, jag var en ganska sprallig kille som ung. Men att stå och prata framför en kamera då jag visste att flera hundra tusen skulle se mig gjorde mig svettig om händerna och lite lätt illamående. Jag kanske helt enkelt hade tappat min karisma för programledaryrket, och nog var det bra med tanke på att det är en hård bransch som kräver mycket från en för att man ska komma någon vart. Jag föredrar lugnet och att ha frihet till att välja livet som jag själv vill. Men kanske är det mest en tröst för mig.