Det är kul att vara homo! Åtminstone verkar det så när man tittar på pridefestivalen som går genom Stockholm varje år. Jag har funderat en del på det där med att vara homo. Det verkar vara så frigjort och uppsluppet på något sätt. Något förvånad blir man när man pratar med någon som är homo och får höra att det inte alls är så glamoröst resten av året.

Det där med att komma ut ur garderoben är också något jag funderat på. Vad finns det att tveka på nu när det är skitballt att vara homo? Man får vara med på pridefestivalen och häckla homofober och klä sig i fjolligt snygga kläder och odla tuttar. Tänk att ha egna tuttar! Helt ofattbart för vilken tuttfixerad tråkhetro som helst!

Min första riktiga kontakt med homosexuella killar fick jag först i slutet av 80 talet. Vi var hembjudna till Janne en av kockarna på det kollo som Lena, mina barns mor, jobbat på. Skräckslagen och kallsvettig tog jag plats i Jannes soffa när hans kille kom in i rummet. Tiden stannade. Bara orden "hans kille" saknade plats i min vokabulär då. Nåväl, hans kille, jobbade på RFSL och visade på begäran av Lenas kompis Liora en kampanjfilm om att kondomer var bra för att slippa HIV och AIDS. Blodet kom tillbaka till hjärnan först när vi kommit ut på gatan igen.

Bilderna i detta album är tagna på Södermalm i korsningen Bellmansgatan och Hornsgatan när festivalståget passerade där på väg mot festivalplatsen i Tantolunden. Det gick inte att ta miste på glädjen och kicken som alla i tåget fick och man kan bara beklaga att man är en tråkhetro eller bor i en otroligt djup och mörk garderob, för det verkar ju vara så himla kul att vara homo!

All kärlek räknas!

Jocke 2005-05-01.