Nyårsresa till Berlin 1988

Under hösten hade jag snackat med min vän Ola Karlsson om att sticka till Berlin tillsammans med ett par kompisar till honom som jag träffat tidigare. Ola träffade jag första gången på båten från Irland under en tågluff något år tidigare och vi hade börjat hittat på en massa bus tillsammans med hans kollegor från Televerket och andra. Vi var på samma våglängd vad gällde gränslösa impulser och hade himla kul många gånger. Sagt och gjort, snart satt vi på tåget mot Trelleborg och vidare mot Berlin över båten till Sassnitz.

1988 var året innan muren föll och östtyskland upplöstes vilket innebar att bevakningen av västmedborgare fortfarande var ganska rigorös. På natten när tåget rullade av båten i Sassnitz var tåget mörklagt med neddragna gardiner för fönstren. Det kändes som värsta James Bond filmen när vi smygtittade ut och såg hamnen ligga i dimma med beväpnade vakter patrullerandes runtom i skenet av stora strålkastare. Snart entrade den östtyska tullen tåget och två konduktörer med beväpnad eskort begärde att få se passen och att alla väskor redogjordes för. Passen pryddes snart av vackert tvåfärgade stämplar och ett transitvisa som skulle lämnas tillbaka på vägen hem.

Vid lunchtid rullade vi in i Berlin och tog oss till ett hotell nära Kürfurstendamm vid Bahnhof Zoo. Det hade tagit ganska lång tid att hitta rätt så vi var rejält hungriga när vi framåt sen eftermiddag begav oss ut för att leta rätt på en trevlig restaurang i området kring Kreuzberg. I mitt minne är denna första måltid i Berlin en av top tio i mitt liv. Äkta tysk husmanskost med ett stort glas weißbier! Ahhhhhh :-)

Efter restaurangbesöket gav vi oss ut i vimlet för att försöka hitta das berömte berliner-dekadens! Vi hamnade på ett musikcafé med svartmålade väggar och propaganda afischer på väggarna. Tyvärr var det inget framträdande just denna kväll så efter lite research och trevande social engineering med berlinarna begav vi oss hemåt fyllda med tillförsikt inför det som komma skulle.

En smakupplevelse som förföljt mig sedan denna Berlin resa är den s.k. curry-wursten. Det är alltså en kryddad bamsekorv, på ren svenska, med curry-ketchup på. En helt otrolig smakupplevelse för killar som haft mosbricka med räksallad som standard på väg hem från krogen alltför länge.

En eftermiddag gav vi oss iväg för att hitta en berömd skivshop med alterntivmusik, jag har glömt vad den hette. Vi hittade den och killen som drev den var enligt uppgift en kultfigur inom industrimusiken, då man använder exempelvis vinkelslipar och hammare som musikinstrument. Han stod där i fiskartröja och såg väldigt normal ut kommer jag ihåg att jag lite besviket tänkte. Inte en spikpistol så lång ögat kunde se.

Ett givet utflyktsmål var givetvis östberlin och Checkpoint Charlie. Vi begav oss spända mot den kända Amerikanska övergången där så många agenter och spioner blivit skjutna just som de ska gå över gränsen, åtminstone i många filmer. Tragiskt nog ligger det mer sanning än fiktion i detta då den östtyska regimen givit order om att skjuta alla som försöker ta sig till väst från öst och hundratals har försökt sedan murens uppförande 1961. Man till och med hade minfält, bevakningstorn och obemannade automatskjutande kulsprutor. Trots detta försökte desperata människor ta sig över gränsen för att få ett bättre liv.

Först kontrollerades vi på den västtyska sidan innan vi fick gå de ca 100 metrarna över ingenmansland till den östtyska sidan där vi fick fylla i en blankett och få våra packningar genomsökta. Jag hade fått på min lott att ta hand om våra kameror i min ryggsäck. En och en fick vi gå fram till den östtyska stramt uniformerade tullaren och svara på några frågor medan hon tittade på oss med uppfodrande blick. Jag frös till is när hon sakta packade upp 4 kameror ur min packning och med sträng blick frågade vad jag skulle med så många kameror till. Stefan som redan var klar vände i dörren och ropade till min undsättning men avbröts av ett rappt "One at a time! Weiter gehen!" och blev bortviftad samtidigt som några av de uniformerade vakterna började röra på sig i hans riktning. Han ryckte hjälplöst på axlarna och gick vidare genom dörren. Jag svalde och såg ett kalt litet förhörsrum för mitt inre.

Till min förvåning köpte hon min förklaring om att jag bara bar kamerorna åt mina kamrater och jag var snart på väg ut genom dörren jag med. Om det var ett tecken på svaghet eller bara min fantasi som inte kunde överträffas vet jag inte. Ett år senare gjorde de flesta av gränsvakterna ytterst lite för att stoppa raserandet av muren. Glada i hågen och lättade strosade vi snart genom österberlins gator och tittade på sevärdheter som Brandenburger Tur och Unter den Linden.

Standardmässigt kändes det som man var tillbaka till 50 talet och på ett av de få varuhus som fanns hade man offantliga mängder med ett fåtal produkter. Tvål fanns det till exempel bara två sorter av, en röd och en grön av samma märke. I gathörnen fanns små kurer där de så kallade Volkspolizei (VoPos) höll uppsikt på när och var folk befann sig och gjorde. Läskiga typer som ingen gillade. När vi lunchade fanns en grupp VoPos på restaurangen och jag la märke till att det var tomt vid borden runt om deras bord. VoPos:arna var rejält berusade trots lunchtid och uniform. Kanske visste de att dagarna var räknade och att folket då inte skulle göra det lätt för dem.

Sanningen var att om VoPos råkade höra någon säga något aldrig så oskyldigt så hade de mandat att arrestera verbörande på stående fot. VoPos byggde nätverk av angivare genom utpressning så att folk inte riktigt kunde veta vilka som var att lita på. Angivarna visste inte heller om de var övervakade och om det skulle upptäckas om de inte rapporterade allt om alla. Det ryktades att en del angivare slogs ihjäl i lönndom av grannar och arbetkamrater när de upptäcktes. De avslöjades rent av utav VoPos själva som straff för något eller för att statuera exempel. Ett djävulskt system helt enkelt.

Innan besöket i östberlin var slut slank vi in på en kvarterskrog och tog en öl. Tiden hade stått stilla. Äldre par dansade pardans till gammal musik och vi serverades öl för 6 kronor styck i glas som var så använda och repiga att de inte längre var genomskinliga. Vi insåg att 6 kronor för ett dricksglas öl antagligen var 10 gånger mer än lokalbefolkningen behövde betala men det fanns ingen känsla av orättvisa över detta. Bara en stor medkänsla med dessa människor som fortfarande levde i ett vakum efter kriget för så länge sedan.

På nyårsafton förutsatte vi oss att hitta en riktig Berliner club att fira tolvslaget på och hamnade efter en ganska lång eskapad av barbesök och öldrickande på en liten bakgata med en massa byggnadsställningar. Det hade börjat snöa och klockan närmade sig åtta på kvällen så bänkade oss på kvarterskrogen där det var ett begynnade party. På vägen hade vi inhandlat ett knippe raketer så vi var väl förberedda. Snart hade vi fått klart för oss att stället var en queerbar med allehanda outsiders, vilket vi fann intressant. Ola stötte in sig på transvestit lite på skämt och ville dansa men han/hon var stenhög, snetände och ville spöa Ola vilket han delvis snackade sig ur med hjälp av tillskyndande kamrater på bådas sidor. På dansgolvet var det röj och vi pogade runt till 80 talsmusik och hade hur kul som helst.

Framåt tolvslaget var vi några som flyttade över till baren vägg i vägg till krogen. Den var riktigt spartanskt inredd med svartmålade väggar och alla rör inlindade i aluminiumfolie. Det såg mest ut som en tillfixat cykelkällare och var till skillnad från krogen glesbefolkad. När bartendern och den ende besökaren började bjuda oss på sprit insåg vi att detta inte var en queerbar utan helt enkelt en bögbar. Ganska snart hade vi rett ut begreppen och fick börja betala spriten med egna pengar.

En kvart i tolv, när jag som bäst stod lutad med pannan mot en byggnadsställning utanför baren och försökte skriva mitt namn i snön, kom jag på att det antagligen var en bra idé att ringa hem till min flickvän, och sedemera fru, för att tala om att jag nog inte skulle hinna med morgontåget nästa morgon som utlovat. Jag fick syn på en telefonautomat [mobiltelefoner var inte vanligt förekommande ännu och stora som tre tegelstenar ungefär] vartifrån jag lyckades komma fram till Karins nyårsfest där hon var. Efter lite glatt sluddrande i luren fick jag väldigt klart för mig att det inte bara var tåget som jag skulle missa om jag gjorde det. Tåget skulle gå 8.23 från Bahnhof Zoo nästa morgon och endast jag var packad men jag lovade att det nog inte skulle vara något problem.

Vid tolvslaget fick vi med oss alla på både krog och bar ut på gatan där vi avfyrade våra raketer och skålade glatt innan vi ganska snart bestämde oss för att dra oss hemåt. Tacksam för det var jag och sedan har jag en markant minneslucka tills nästa morgon då jag vaknade vid halv åtta tiden ungefär. Bahnhof Zoo låg ungefär 20 minuters gångväg från hotellet så jag raffsade snabbt ihop mina saker, lyckades hitta visat för återesan genom östtyskland i bakfickan på ett par smutsiga jeans tillsammans med mitt pass, och var sedan färdig för att ge mig av.

Ingen av mina reskamrater var så speciellt sugna på att stiga upp och vinka av mig då de skulle stanna ytterligare ett par dar så jag gav mig stapplande och bakfull av mot stationen som jag bara visste på ett ungefär vart den låg. Det gick bra, men jag kallsvettades ymnigt i frossa som straff för gårdagen. Väl ombord på tåget inventerade jag mina förråd. Inte en spänn och bankomatkortet skulle inte fungera förrän jag anlänt till Trelleborg. Frukost hade jag varken lust eller råd med och någon sittplats fanns inte. Jag var bara glad att få komma hem och bli ompysslad av min flickvän som säkert skulle tycka mycket synd om mig i mitt elände inbillade jag mig.

Jag vill åka till Berlin igen, det är en väldigt intressant stad med något för alla. Mitt starkaste intryck från väst-Berlin var nog blandningen av människor som trängts ihop på en begränsad yta och folket i östtyskland som varit beredda att offra sina liv för att ta sig in till väst-Berlin som ju faktiskt var helt omringad av östtyskland. Det är svårt att förstå att det bara är 17 år sedan detta förtryck tog slut.

Jocke Larsson 2006-01-01